Sammanfattning

Hos personer 50 år och äldre är benskörhet en inte ovanlig orsak till frakturer, särskilt vid vissa typer av frakturer och frakturer som uppkommer efter relativt lindrigt trauma.

Med läkemedelsbehandling mot benskörhet kan ytterligare frakturer förebyggas. Även om andelen behandlade ökat i VGR finns sannolikt en generell underbehandling i hela landet.


Publicerad 2016-06-08 Uppdaterad 2017-05-12

Läkemedel mot benskörhet efter fraktur

Källa: Socialstyrelsen, patientregistret och läkemedelsregistret

Vilket år avses: Tidsserie 2010 till 2014

Täljare: Antal personer 50 år och äldre som för första gången vårdats inom slutenvården för någon av nedanstående frakturer som huvuddiagnos och som hämtat ut respektive läkemedel mot benskörhet någon gång 6-12 månader efter slutenvårdstillfället.

Nämnare: Antal personer 50 år och äldre som för första gången vårdats inom slutenvården för någon av nedanstående frakturer som huvuddiagnos. I analysen exkluderas personer som avlidit under perioden från slutenvårdstillfället fram till slutet av observationsperioden.

Vad visar indikatorn: Andel personer 50 år och äldre som 6 - 12 månader efter sjukhusvård för benskörhetsrelaterad fraktur behandlas med bisfosfonater (övre diagram, könsuppdelat) respektive hormoner (nedre diagram, enbart kvinnor). Med benskörhetsrelaterad (osteoporosrelaterad) fraktur avses fraktur i höft, knä, ländkotpelare, bäcken, bröstkotpelare, handled eller axel. Med behandling avses uthämtning av läkemedel, bisfosfonater respektive hormoner, som osteoporosförebyggande behandling. Vetenskapliga studier pekar mot att 60 - 70 % av patienter med ökad risk för benskörhetsfrakturer bör behandlas med läkemedel för att förebygga nya frakturer. Socialstyrelsen fastställde i nationella riktlinjer 2015 att minst 30 procent av patienterna bör ha behandling med benspecifika läkemedel vid benskörhet. Måltalet är satt i relation till den i dagsläget låga andelen behandlade patienter och är tänkt att revideras inom två år.

Västra Götalandsregionen jämfört med riket: VGR följer i stort sett riket för såväl bisfosfonat- som hormonbehandling, möjligen är trenderna mer positiva i VGR än i riket. Såväl VGR som riket har dock långt kvar till Socialstyrelsens målnivå.

Skillnader inom regionen: I VGR har frekvensen som behandlats med bisfosfonater ökat, från 10 % 2010 till 14 % 2014 (övre diagram). Merparten av denna ökning beror på en betydande ökning vid SkaS. SkaS har tidigare följt VGR-genomsnittet med en behandlingsfrekvens motsvarande cirka 8 - 10% men 2013 ökade frekvensen till 32 % för att under 2014 sjunka till 22 %. Även vid Alingsås lasarett ses en ökning, från cirka 9 % 2010 till 17 % 2014. Vid SU, Kungälvs sjukhus och SÄS har behandlingsfrekvensen under perioden 2010 – 2014 varit i stort sett i nivå med genomsnittet i VGR medan behandlingsfrekvensen i NU-sjukvården legat något lägre.

Andelen kvinnor som får hormonbehandling efter sjukhusvård för benskörhetsfraktur har varit relativt konstant under perioden 2010 - 2014, motsvarande cirka 1 – 2 % (nedre diagram). De olika sjukhusen följer i stort VGR-genomsnittet, med undantag för Alingsås lasarett och Kungälvs sjukhus där inte några kvinnor behandlats vissa år.

Könsskillnader: Under hela perioden är det cirka tre gånger så många kvinnor som män som behandlas med bisfosfonater efter benskörhetsfraktur i riket såväl som i VGR.

Sammanfattning av resultat för år 2014 - jämförelse mot riksgenomsnittet