Sammanfattning

Lymfom, eller lymfkörtelcancer, är ett samlingsnamn på en rad cancersjukdomar som uppstår i celler som tillhör lymfsystemet, vilket är en del av immunförsvaret. Lymfsystemet samverkar med benmärgen. Ibland uppstår lymfom primärt i andra organ. Det finns över 60 olika typer av lymfom. De olika lymfomen skiljer sig åt och behandlas på olika sätt. 

I Sverige diagnostiseras nästan 2000 personer med någon typ av lymfom varje år. Sjukdomen är något vanligare hos män än hos kvinnor. Även ungdomar och unga vuxna kan få sjukdomen, men den är vanligast hos personer över 60 år.

Behandlingen av lymfom har utvecklats och allt fler personer kan botas eller bli långvarigt fria från sin sjukdom. Det krävs ett kirurgiskt ingrepp med vävnadsprov för att ställa rätt lymfomdiagnos, men behandlingen är medicinsk, eventuellt kompletterad med strålbehandling. Aggressiva lymfom, Hodgkins lymfom och vissa mer ovanliga former är botbara och behandlas direkt vid diagnos, övriga lymfom behandlas vid symtom eller organpåverkan.

De läkemedel som används är olika sorters cellgifter, antikroppar mot lymfomcellerna, immunmodulerande läkemedel samt på senare år läkemedel mot specifika delar av lymfomcellernas ämnesomsättning. I utvalda fall genomförs, vid återfall, stamcellstransplantation med egna (autologa) eller givares (allogena) stamceller. Det finns också ökande kunskap om hur biverkningar kan motverkas, liksom om rehabiliteringsinsatser och närståendestöd, inte minst när barn är anhöriga.

Prognosen för patienter som får lymfom förbättras kontinuerligt men det återstår många utmaningar. I dagsläget finns det fastställda nationella vårdprogram och regionala medicinska riktlinjer för kronisk lymfatisk leukemi (KLL), aggressiva B-cellslymfom och mantelcellslymfom. Det finns även standardiserat vårdförlopp för maligna lymfom och KLL har ett godkänt nationellt vårdprogram.  

Omkring 500 personer i Sverige insjuknar årligen i aggressiva lymfom. Huvuddelen av dessa lymfom är av typen diffust storcelligt B-cellslymfom, medan andra undergrupper är mer ovanliga.

Obehandlade har dessa sjukdomar i allmänhet ett snabbt förlopp. Med dagens behandling – som oftast har botande syfte – är prognosen i många fall god. Nya läkemedel kan framöver förbättra behandlingsresultaten ytterligare. Läs mer i det nationella vårdprogrammet.                                  

Indikatorn nedan visar bland annat att medianväntetiden från remiss till start av behandling är 18 dagar (målnivå saknas).

Täckningsgraden mot Cancerregistret för Västra Götalandsregionen diagnosår 2016 är 61,1procent. 

På grund av eftersläp av registreringar har ett diagnosårs täckningsgrad först efter cirka ett år gått upp till nivåer nära 100 procent. Det beräknas även årets täckningsgrad göra.

Karta över hälso- och sjukvårdsnämnderna samt befolkningsstatistik


Väntetid från remiss till start av behandling

Vilka år avses: År för påbörjad behandling 2012-2016

Vad visar indikatorn: Indikatorn visar tid från remissbeslut till behandlingsstart, för diffust storcelligt B-cellslymfom; median samt 25:e och 75:e percentil i antal dagar, det vill säga den dag då hälften, respektive 25 procent eller 75 procent av patienterna slutfört ledtiden. 

Den valda diagnosen är diffust storcelligt B-cellslymfom (DLBCL) som är det vanligaste maligna lymfomet. Det är ett aggressivt men botbart lymfom, som behandlas snarast möjligt när diagnosen väl är ställd.

Urvalet består av registrerade patienter med diffust storcelligt B-cellslymfom som påbörjat behandling 2012-2016. Fall då registrerad behandlingsstart ligger före remiss eller då väntetiden överstiger 365 dagar har uteslutits.

Det vanliga vid DLBCL är att patienten har generella symtom av sin sjukdom. Sådana patienter har utretts skyndsamt och startat behandling utan dröjsmål även före det att standardiserat vårdförlopp infördes. I en del fall ger sjukdomen inte uttalade symtom, ibland är patienten svårt sjuk vid diagnos, vilket kan leda till längre ledtider från misstanke till behandlingsstart. 

Målnivå: Från starten av standardiserat vårdförlopp i april 2016 t.o.m. mars 2017 ska minst 80 procent av patienterna startat sin behandling inom 22 dagar från remissbeslut. För perioden 2012-2015 saknas data på andelen som uppfyller aktuella kriterier för standardiserat vårdförlopp för lymfom.

Västra Götaland jämfört med riket: Med reservation för att antalet observationer inte redovisas verkar det inte vara några signifikanta skillnader mellan regionen och riket. Data för alla lymfom i Västra Götalandsregionen visar att mediantiderna har minskat under 2016 jämfört med åren dessförinnan. Den största enheten, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, har minskat mediantiden från 29 till 15 dagar, och klarar målet att 80 procent av patienterna har startat sin behandling inom 22 dagar. Näst största enhet (Uddevalla) har mediantid 14 dagar och 77 procent av patienterna startade sin behandling inom 22 dagar.     

Skillnader inom regionen: De mindre enheterna (Östra sjukhuset och länsdelssjukhusen) har längre mediantider och färre som är färdiga inom 22 dagar. Här måste fortsatta analyser av del-ledtider göras. Detta görs just nu manuellt och via patientadministrativa system. Samtidigt har ett nytt register (SVF-INCA) introducerats vilket ger bättre möjligheter till direktuppföljning och dessutom koppling till kvalitetsregistret under INCA-plattformen. Kvalitetsregistret används för kliniska utfallsmått såsom utredningens innehåll/kvalitet, andel remissioner och sjukdomsfri överlevnad/bot.    

Könsskillnader: Lymfom är vanligare bland män men prognosen i stora internationella material är bättre för kvinnor, utan säker förklaring. Under 2016 gjordes en jämförelse mellan män och kvinnor i en grupp inom Västra Götalandsregionen (272 patienter) som startade standardiserat vårdförlopp avseende andelen som inledde läkemedelsbehandling inom 22 dagar. Resultatet blev 71 procent för båda könen.