Sammanfattning

Hjärtsvikt är en vanlig sjukdom, speciellt hos äldre och innebär att hjärtats pumpfunktion är otillräcklig. Hjärtsvikt med nedsatt systolisk funktion behandlas bland annat med läkemedel, där basbehandlingen består av så kallade RAAS-hämmare i kombination med betablockerare. God inställd basbehandling minskar risken för sjukhusinläggningar, hjärtinfarkt och tidig död hos hjärtsviktspatienter.

Regionala måltal saknas men enligt nationella riktlinjer bör målnivå på landstingsnivå vara 65 % eller mer, vilket alla sjukhus i VGR uppnår men med viss regional skillnad.


Publicerad 2017-06-07 Uppdaterad 2018-01-30

Hjärtsvikt

Behandling med RAAS- och betablockerare vid hjärtsvikt

Källa: Vega och Digitalis (regionalt läkemedelsregister). Redovisas per geografisk enhet som vårdar patienter med hjärtsvikt.

Vilka år avses: Tidsserie 2011 till 2015.

Kommenterar: Mäts halvårsvis. Första vårdtillfälle under mätperioden används.

Täljare: Antal patienter med hjärtsvikt som huvudddiagnos, och som hämtat ut RAAS-hämmare och betablockerare (ATC C09 + C07) inom 6 månader från utskrivningsdatum.

Nämnare: Antal patienter med hjärtsvikt (ICD10-kod I50) som huvuddiagnos under respektive 12-månadersperiod.

Vad visar indikatorn: Andel patienter med hjärtsvikt och som hämtat ut RAAS-hämmare och betablockerare inom 6 månader från besök eller utskrivning från sjukhus – per sjukhus.

Hjärtsvikt är en vanlig sjukdom, speciellt hos äldre och innebär att hjärtats pumpfunktion är otillräcklig. Det delas in i hjärtsvikt med nedsatt systolisk funktion och hjärtsvikt utan nedsatt systolisk funktion. Vid hjärtsvikt med nedsatt systolisk funktion finns det gott vetenskapligt stöd för behandling med läkemedel, där basbehandlingen består av RAAS-hämmare (ACE-hämmare eller angiotensinreceptorblockerare, ARB) i kombination med betablockerare. Behandlingen har i många fall god effekt hos patienter med hjärtsvikt av olika svårighetsgrad. God inställd basbehandling minskar risken för sjukhusinläggningar, hjärtinfarkt och tidig död hos hjärtsviktspatienter. Regionala måltal saknas men enligt nationella riktlinjer bör målnivå på landstingsnivå vara 65 % eller mer, vilket alla sjukhus i VGR uppnår men med viss regional skillnad.

Skillnader inom regionen: Baserat på resultat för år 2015 ses en viss skillnad mellan sjukhusen där variationen är mellan 65 och 80 %, skillnaderna är inte säkert signifikanta.

Könsskillnader: För alla sjukhus utom SkaS ses ingen signifikant skillnad mellan könen. På SkaS gavs år 2015 denna läkemedelsbehandling i lägre grad till kvinnor än män.