Sammanfattning

Hos personer 50 år och äldre är benskörhet en inte ovanlig orsak till frakturer, särskilt vid vissa typer av frakturer och frakturer som uppkommer efter relativt lindrigt trauma.

Med läkemedelsbehandling mot benskörhet kan ytterligare frakturer förebyggas. Även om andelen behandlade ökat i Västra Götalandsregionen (VGR) finns sannolikt en generell underbehandling. Situationen är liknande i hela landet.

Under perioden 2005 till 2012 har antalet återfrakturer inom 3 år efter benskörhetsfraktur ökat i riket. Även i VGR har antalet ökat men i mindre utsträckning.


Publicerad 2017-06-07 Uppdaterad 2018-01-30

Läkemedel mot benskörhet efter fraktur

Källa: Socialstyrelsen, patientregistret och läkemedelsregistret

Vilket år avses: Tidsserie 2010 - 2015

Täljare: Antal personer 50 år och äldre som för första gången vårdats inom slutenvården för någon av nedanstående frakturer som huvuddiagnos och som hämtat ut respektive läkemedel mot benskörhet någon gång 6-12 månader efter slutenvårdstillfället.

Nämnare: Antal personer 50 år och äldre som för första gången vårdats inom slutenvården för någon av nedanstående frakturer som huvuddiagnos. I analysen exkluderas personer som avlidit under perioden från slutenvårdstillfället fram till slutet av observationsperioden.

Vad visar indikatorn: Andel personer 50 år och äldre som 6 - 12 månader efter sjukhusvård för benskörhetsrelaterad fraktur behandlas med bisfosfonater (övre diagram, könsuppdelat) respektive hormoner (nedre diagram, enbart kvinnor). Med benskörhetsrelaterad (osteoporosrelaterad) fraktur avses fraktur i höft, knä, ländkotpelare, bäcken, bröstkotpelare, handled eller axel. Med behandling avses uthämtning av läkemedel, bisfosfonater respektive hormoner, som osteoporosförebyggande behandling. Vetenskapliga studier pekar mot att 60 - 70 % av patienter med ökad risk för benskörhetsfrakturer bör behandlas med läkemedel för att förebygga nya frakturer. Socialstyrelsen fastställde i nationella riktlinjer 2015 att minst 30 procent av patienterna bör ha behandling med benspecifika läkemedel vid benskörhet. Måltalet är satt i relation till den i dagsläget låga andelen behandlade patienter och är tänkt att revideras inom två år.

Västra Götalandsregionen jämfört med riket: VGR följer i stort sett riket för såväl bisfosfonat- som hormonbehandling, möjligen är trenderna mer positiva i VGR än i riket. Såväl VGR som riket har dock långt kvar till Socialstyrelsens målnivå.

Skillnader inom regionen: I VGR ökade andelen som behandlats med bisfosfonater från 10 % 2010 till 14 % 2014 (övre diagram) för att under 2015 sjunka till cirka 11 %. Merparten av ökningen fram till 2014 berodde på en betydande ökning vid SkaS. SkaS har tidigare följt genomsnittet i VGR med en behandlingsfrekvens motsvarande cirka 8 - 10 % men 2013 ökade frekvensen till 32 % för att under 2014 och 2015 sjunka till 22 % respektive 15 %.

Även vid Alingsås lasarett ses en ökning från 2010 (9 %) till 2014 (17 %) men en minskning 2015 till 7 %. Vid SU och Kungälvs sjukhus har behandlingsfrekvensen under perioden 2010 – 2015 varit i stort sett i nivå med genomsnittet i VGR medan behandlingsfrekvensen i NU-sjukvården legat något lägre. SÄS har fram till 2014 varit i nivå med genomsnittet i VGR men 2015 var andelen något lägre.

Andelen kvinnor som får hormonbehandling efter sjukhusvård för benskörhetsfraktur har varit relativt konstant under perioden 2010 - 2015, motsvarande cirka 1 – 2 % (nedre diagram). De olika sjukhusen följer i stort genomsnittet i VGR men Alingsås lasarett, Kungälvs sjukhus och SkaS har under enstaka år inte behandlat några kvinnor alls.

Könsskillnader: Under hela perioden är det cirka tre gånger så många kvinnor som män som behandlas med bisfosfonater efter benskörhetsfraktur i riket såväl som i VGR.

Återfraktur inom tre år efter benskörhetsfraktur

Källa: Patientregistret, Socialstyrelsen

Vilket år avses: Tidsserie 2005 - 2012

Vad visar indikatorn: Antal nya benskörhetsfrakturer inom tre år per 100 000 levnadsår efter en första benskörhetsfraktur. Indikatorn avser personer 50 år eller äldre där såväl förstagångsfrakturen som återfrakturen behandlats i öppen eller sluten specialiserad vård. Frakturer som behandlats i primärvården ingår inte. Värdena är åldersstandardiserade. Året anger tid för första frakturen.

Vid benskörhetsfraktur är det viktigt med åtgärder för att försöka förebygga nya frakturer. Åtgärderna kan vara läkemedelsbehandling, fallprevention och ökad fysisk aktivitet.

I de nationella riktlinjerna för rörelseorganens sjukdomar har Socialstyrelsen angett som målnivå att andelen återfrakturer ska minska med 20 procent vilket skulle innebära som mest cirka 6 000 återfrakturer i riket år 2018. 

Västra Götalandsregionen jämfört med riket: Antalet återfrakturer har ökat i riket från 7 300 per 100 000 levnadsår år 2005 till drygt 9 200 år 2012 medan antalet i VGR ökat från cirka 7 900 per 100 000 levnadsår år 2005 till 8 600 år 2012. Under flera år har antalet återfrakturer varit lägre i VGR jämfört med riket men skillnaden är bara statistiskt säkerställd för åren 2007 - 2009.

Könsskillnader: Under hela mätperioden har kvinnor högre antal återfrakturer jämfört med män i riket. Även i VGR har kvinnor fler återfrakturer än män under samtliga år men skillnaden är inte statistiskt säkerställd för åren 2005 och 2007.

Sammanfattning av resultat för år 2015 (läkemedelsbehandling) respektive 2012 (återfraktur) - jämförelse mot riksgenomsnittet