För en person med självskadebeteende brukar detta beteende vara ett sätt att försöka hantera svåra känslor. Det kan handla om ångest, stress, förtvivlan eller tomhet. Att skära sig eller rispa sig med ett vasst föremål kan då vara ett sätt att avleda den svåra känslan eller att med andra sätt skada sig, till exempel med slag, missbruk av alkohol eller andra droger. Beteendet finns hos både kvinnor och män, men tycks vara något vanligare hos unga kvinnor. Självskadebeteende debuterar oftast i de yngre tonåren med en ökning fram till ung vuxen ålder för att sedan avta. När det gäller riskfaktorer för sådant beteende är forskningen ännu otillräcklig, men tidigare självskadebeteende, vissa personlighetssyndrom och en egen upplevelse av hopplöshet bedöms som starkast. Självskadebeteende utgör ett diagnoskriterium i emotionellt instabilt personlighetssyndrom, därför har denna indikator valts i VGR.
 

Men självskadebeteendet kan även utgöra en del av symtombilden vid till exempel depression, ångestproblematik, ätstörningar, personlighetssyndrom, bipolär sjukdom, ADHD, dissociation, posttraumatisk stress, autismspektrumstörning eller missbruk.

Inom regionen har det varit en stor utbildningssatsning på tre psykoterapeutiska metoder som har vetenskapligt stöd för behandling av självskadebeteende dvs dialektisk beteendeterapi (DBT), mentaliseringsbaserad terapi (MBT och emotion regulation group therapy (ERGT).

Vid frågor om redovisade resultat i avsnittet, kontakta skribenterna (se nedan).