Källa: Vega och Digitalis (regionalt läkemedelsregister). Redovisas per geografisk enhet som vårdar patienter med hjärtsvikt.

Vilka år avses: Tidsserie 2011 till 2016.

Kommenterar: Mäts halvårsvis. Första vårdtillfälle under mätperioden används.

Täljare: Antal patienter med hjärtsvikt som huvuddiagnos, och som hämtat ut RAAS-hämmare och betablockerare (ATC C09 + C07) inom 6 månader från utskrivningsdatum.

Nämnare: Antal patienter med hjärtsvikt (ICD10-kod I50) som huvuddiagnos under respektive 12-månadersperiod.

Vad visar indikatorn: Andel patienter med hjärtsvikt och som hämtat ut RAAS-hämmare och betablockerare inom 6 månader från besök eller utskrivning från sjukhus – per sjukhus.

Hjärtsvikt är en vanlig sjukdom, speciellt hos äldre och innebär att hjärtats pumpfunktion är otillräcklig. Sjukdomen delas in i hjärtsvikt med nedsatt systolisk funktion och hjärtsvikt utan nedsatt systolisk funktion. Vid hjärtsvikt med nedsatt systolisk funktion finns det gott vetenskapligt stöd för behandling med läkemedel, där basbehandlingen består av RAAS-hämmare (ACE-hämmare eller angiotensinreceptorblockerare, ARB) i kombination med betablockerare. Behandlingen har i många fall god effekt hos patienter med hjärtsvikt av olika svårighetsgrad. Bra inställd basbehandling minskar risken för sjukhusinläggningar, hjärtinfarkt och tidig död hos hjärtsviktpatienter. Regionala måltal saknas men enligt nationella riktlinjer bör målnivå på landstingsnivå vara 65 % eller mer, vilket alla sjukhus i VGR uppnår men med viss regional skillnad.

Skillnader inom regionen: Baserat på resultat för år 2016 ses en viss skillnad mellan sjukhusen där variationen är mellan 72 % och 86 %. Kungälv ligger signifikant högre än Alingsås och Sahlgrenska.

Könsskillnader: För alla sjukhus utom Sahlgrenska ses ingen signifikant skillnad mellan könen. Vid Sahlgrenska gavs år 2016 denna läkemedelsbehandling i lägre grad till kvinnor än män.