Sammanfattning

Förmaksflimmer är den vanligaste hjärtrytmrubbningen och innebär en snabb och oregelbunden aktivering av hjärtats förmak som leder till en oregelbunden och ofta snabb hjärtrytm. Två till fyra procent av befolkningen över 60 år har förmaksflimmer. Bakomliggande orsaker till förmaksflimmer kan vara reumatisk hjärtsjukdom med klaffel, högt blodtryck, kranskärlssjukdom eller hjärt- muskelsjukdom. Andra orsaker kan vara förhöjd ämnesomsättning eller överkonsumtion av alkohol. Hos många av dem som drabbas av förmaksflimmer kan man dock inte fastställa någon bakomliggande orsak, utan de har förmaksflimmer som enda hjärtåkomma.

Behandlingen vid förmaksflimmer syftar framför allt till att återställa hjärtats rytm till normal sinusrytm och när inte det är möjligt, bromsa hastigheten till normal frekvens.

Vid förmaksflimmer föreligger det en ökad risk att drabbas av blodpropp. Det beror på att förmaken inte sammandrar sig med samma kraft som i normala fall. Blodproppar kan då bildas i förmaken och eventuellt spridas till andra delar av kroppen och leda till stroke.

Risken för stroke kan förebyggas med blodförtunnande behandling (antikoagulantia). Om sådan behandling ska ges eller inte avgörs genom en riskbedömning där man tar hänsyn till andra sjukdomar, ålder och kön. Det innebär att inte alla patienter med förmaksflimmer ska ges behandling med antikoagulantia.

Sedan 2011 har andelen patienter som får behandling med antikoagulantia ökat från cirka 60 procent till 80 procent. Skillnaden mellan sjukhusen är små. I Västra Götalandsregionen är andelen kvinnor som behandlas med antikoagulantia vid förmaksflimmer är högre än andelen män.

Vid frågor om redovisade resultat i avsnittet, kontakta skribenterna (se nedan)


Publicerad 2017-06-07 Uppdaterad 2020-05-13

Förmaksflimmer

Patienter med förmaksflimmer som får antikoagulantia

Källa: VEGA och Digitalis. Redovisas per geografisk enhet som vårdar patienter med förmaksflimmer.

Vilka år avses: Tidsserie, 2011 till 2019.

Kommenterar: Mäts halvårsvis. Första besök eller vårdtillfälle under mätperioden används.

Täljare: Antal patienter med förmaksflimmer som hämtat ut antikoagulantia (ATC-grupp B01AA03, B01AE07, B01AF01, B01AF02, B01AF03) inom 6 månader från besök eller utskriftsdatum vid vårdtillfälle.

Nämnare: Samtliga patienter där förmaksflimmer (ICD10-kod I48) registrerats som huvuddiagnos vid besök eller vårdtillfälle på sjukhuset.

Vad visar indikatorn: Andel patienter med förmaksflimmer som får antikoagulantia.

Förmaksflimmer är den vanligaste hjärtrytmrubbningen och innebär en snabb och oregelbunden aktivering av hjärtats förmak som leder till en oregelbunden och ofta snabb hjärtrytm. Vid förmaksflimmer ökar risken för ischemisk stroke vilket kan förebyggas med blodförtunnande behandling (antikoagulantia). Om sådan behandling ska ges eller inte avgörs genom en riskbedömning där andra sjukdomar, ålder och kön ingår. Skalan sträcker sig från 0 till 9, där 0 innebär lägst risk. Det innebär att inte alla patienter med förmaksflimmer ska ges behandling med antikoagulantia.

Målnivå: Regionalt måltal, ≥80 %.

Skillnader inom regionen: Det är små skillnader mellan sjukhusen i regionen. Andelen som behandlas varierar mellan 80 och 88 %.

Könsskillnader: I de fall där det finns skillnad mellan män och kvinnor har kvinnor i högre grad behandling med antikoagulantia. En förklaring till det kan vara att kvinnligt kön stärker indikationen för behandling.