Sammanfattning

Kronisk hjärtsvikt är ett vanligt tillstånd, med tilltagande incidens och prevalens i högre åldrar. Orsaken står att finna i någon form av skada eller sjukdom i hjärtat. Frekvensen i befolkningen beräknas till cirka 2 procent och hos personer över 80 år 10 procent. 

Hjärtsvikt innebär att hjärtats pumpfunktion är otillräcklig. Hjärtsvikt är ett allvarligt tillstånd med dålig prognos. Överlevnaden har förbättrats men kan förbättras ytterliga om patienten får rätt behandling. Plötslig död är en vanlig dödsorsak. Hjärtsvikt kan debutera akut (akut hjärtsvikt), men lika ofta ha ett långsamt smygande förlopp. Registerstudier visar att påfallande många patienter inte utreds adekvat eller får behandling enligt etablerad rekommendation.

Ischemisk hjärtsjukdom, med eller utan bakomliggande hjärtinfarkt, är den i särklass vanligaste orsaken till hjärtsvikt (orsak till 50 - 75 procent av all hjärtsvikt). Alla hjärtsjukdomar kan orsaka hjärtsvikt, till exempel förmaksflimmer. En annan vanlig orsak till hjärtsvikt är högt blodtryck. 

Hjärtsvikt kan även påverkas av sjukdomar och tillstånd utanför hjärtat. Toxiner, läkemedel och gifter kan ibland ge upphov till hjärtsvikt. Det är vanligt att patienter med hjärtsvikt har andra komplicerande sjukdomar.

Förutom att behandla bakomliggande orsak till hjärtsvikt behandlas patienterna med en kombination av läkemedel, där basbehandlingen består av så kallade RAAS-hämmare i kombination med betablockerare. Bra inställd basbehandling minskar risken för sjukhusinläggningar, hjärtinfarkt och tidig död hos hjärtsviktspatienter. Regionala måltal saknas men enligt nationella riktlinjer bör målnivå på landstingsnivå vara 65 procent eller mer. Inget sjukhus i regionen når 65 procent. Kungälvs sjukhus når nästan målet med drygt 64 procent.

Vid frågor om redovisade resultat i avsnittet, kontakta skribenterna (se nedan)


Publicerad 2017-06-07 Uppdaterad 2020-05-13

Hjärtsvikt

Behandling med RAAS- och betablockerare vid hjärtsvikt

Källa: Vega och Digitalis (regionalt läkemedelsregister). Redovisas per geografisk enhet som vårdar patienter med hjärtsvikt.

Vilka år avses: Tidsserie 2011 till 2019.

Kommenterar: Mäts halvårsvis. Första vårdtillfälle under mätperioden används.

Täljare: Antal patienter med hjärtsvikt som huvuddiagnos, och som hämtat ut RAAS-hämmare och betablockerare (ATC C09 + C07) inom 6 månader från utskrivningsdatum.

Nämnare: Antal patienter med hjärtsvikt (ICD10-kod I50) som huvuddiagnos under respektive 12-månadersperiod.

Vad visar indikatorn: Andel patienter med hjärtsvikt och som hämtat ut RAAS-hämmare och betablockerare inom 6 månader från besök eller utskrivning från sjukhus – per sjukhus.

Hjärtsvikt är en vanlig sjukdom, speciellt hos äldre och innebär att hjärtats pumpfunktion är otillräcklig. Sjukdomen delas in i hjärtsvikt med nedsatt systolisk funktion och hjärtsvikt utan nedsatt systolisk funktion. Vid hjärtsvikt med nedsatt systolisk funktion finns det gott vetenskapligt stöd för behandling med läkemedel, där basbehandlingen består av RAAS-hämmare (ACE-hämmare eller angiotensinreceptorblockerare, ARB) i kombination med betablockerare. Behandlingen har i många fall god effekt hos patienter med hjärtsvikt av olika svårighetsgrad. Bra inställd basbehandling minskar risken för sjukhusinläggningar, hjärtinfarkt och tidig död hos hjärtsviktpatienter. Regionala måltal saknas men enligt nationella riktlinjer bör målnivå på regionnivå vara 65 % eller mer, vilket inget sjukhus i regionen når. Kungälvs sjukhus är det sjukhus som ligger bäst till där 64,4 % av patienterna med hjärtsvikt hämtat ut båda läkemedlen.

Skillnader inom regionen: Baserat på resultat för år 2019 ses en viss skillnad mellan sjukhusen där variationen är mellan 47 % och 64 %.

Könsskillnader: Under 2019 ses ingen signifikant könsskillnad på något av sjukhusen i regionen.