Strokeinsjuknandena minskar i Västra Götaland på samma sätt som i Riket och bedöms bero på förbättrad primär- och sekundärprevention. Förekomsten i regionen varierar, men det finns ingen säker förklaring till variationen. Invandrartäta områden i Göteborg har tidigare haft högre förekomst än områden med låg andel invandrare. Dessa skillnader håller på att utjämnas.

Rökning är en riskfaktor för stroke. Andelen rökare av de som har drabbats av stroke minskar både bland män och kvinnor.

Strokeenhetsvård för patienter med misstänkt stroke är mycket högt prioriterat. Andelen patienter med stroke som har direktintagits på strokeenhet utan att först ha vårdats på annan vårdenhet har ökat från ca 70 till 80 procent. Direktintagning på strokeenhet i Västra Götalandsregionen når i snitt bara till måttlig målnivå i det nationella kvalitetsregistret för stroke, Riks-Stroke. Förklaringen till att patienter med stroke inte tas in direkt på strokeenhet i högre omfattning beror troligen i första hand på brist på strokevårdplatser, men en bristande kompetens eller bristande rutiner för att identifiera strokepatienter på akutmottagningarna kan också bidra. Ytterligare ansträngningar behöver göras för att öka andelen direktintag.

Larm för trombolys har ökat kraftigt och numera är det lika vanligt med larm för de äldre (över 80 år) som för de yngre. Ökningen har skett i hela regionen. Det larmas mer sällan för ensamboende, som inte har någon anhörig som kan larma. Det larmas oftare för män än för kvinnor vilket till del kan förklaras av att kvinnor mer ofta än män är ensamboende men detta är inte hela förklaringen utan skillnader kvarstår. Dessutom larmas det mer sällan för strokepatienter i områden med hög andel födda utanför Sverige.

Andelen patienter med hjärninfarkt som får reperfusionsbehandling har ökat under perioden, men VGR når inte upp till Riks-Strokes höga målnivå eller Socialstyrelsens måltal, bägge 15 procent. SkaS Skövde är det enda sjukhus i VGR som når den höga målnivån. Kvinnor får reperfusionsbehandling i något lägre utsträckning än män, vilket kan förklaras med kvinnors högre ålder samt att de bor ensamma i större utsträckning än män. Det senare kan bidra till att tid från symptomdebut till sjukhus blir för lång för att reperfundernade behandling ska kunna sättas in. En något högre andel av invånare med eftergymnasial utbildning fick reperfusionsbehandling än de med lägre utbildning. En förklaring till detta kan vara en större kunskap om stroke bland de med högre utbildning.

Det är viktigt att tiden till reperfusionsbehandling är så kort som möjligt. Mediantiden från ankomst till sjukhuset tills dessa att trombolysbehandling påbörjas i Västra Götaland för 2013 uppfyller de måltal som Riks-Stroke anger som hög målnivå samt även Socialstyrelsens måltal, dvs max 40 minuter. Denna tid har förkortats år från år. Sahlgrenska var bäst i Sverige 2013 med 23 minuter, men tre sjukhus i Västra Götalandsregionen når inte målnivån. Det är viktigt att se över rutinerna så att tiden till behandling fortsätter att minska.

Sekundärpreventionen har förbättrats. Andelen patienter med stroke som har blodtryckssänkande behandling vid utskrivning har stadigt ökat under perioden 2005-2013. De med kortare utbildning och de som bor i områden med stor andel födda utanför Sverige får oftare blodtryckssänkande behandling.

Andelen patienter i åldersgruppen 18-80 år med stroke och förmakflimmer som har blivit insatta på antikoagulantia har ökat. Även antikoagulantiabehandling för de som är äldre än 80 år har ökat. Kvinnor får antikoagulantia mer sällan än män, även efter att hänsyn tagits till ålder. Patienter med förgymnasial utbildning får antikoagulantia i mindre utsträckning än de med högre utbildning. Patienter med låg utbildning får antikoagulantiabehandling i lägre utsträckning än de med högre utbildning.

Män får blodfettsänkande behandling med statiner oftare än kvinnor. Patienter med inkomst på hög- och mellannivå med hjärninfarkt fick statinbehandling vid utskrivning i något högre utsträckning än de med låg inkomst.

Dödligheten 90 dagar efter stroke var något lägre för patienter med inkomst på mellan- och hög nivå, i övrigt fanns inga skillnader.

ADL-oberoende efter tre månader, för de som var oberoende innan insjuknandet, skiljer sig åt med avseende på inkomst på så sätt att de med inkomst på hög- och mellannivå har högst ADL-oberoende och de med låg inkomst har lägre grad av ADL-oberoende efter att justeringar gjorts för ålders-skillnader.