Syftet med denna rapport är att ge ett underlag för bedömning av framtida behov av hälso- och sjukvård inklusive tandvård på kort respektive lång sikt för invånare med flyktingbakgrund, som fått uppehållstillstånd i Sverige.

I rapporten följer vi utvecklingen av vårdkonsumtion totalt och för ett urval av diagnoser bland personer folkbokförda i Västra Götaland med respektive utan flyktingbakgrund. Två olika studiepopulationer används, tvärsnitt 2014 respektive longitudinell kohort där populationen följs under åtta år. Resultaten för tvärsnittspopulationen är justerade för ålder och kön. Resultaten är även justerade för inkomst och utbildning men kommenteras endast om det ändrar mönstret.

År 2014 fanns 49 810 invånare med flyktingbakgrund i åldrarna 0 - 69 år i Västra Götaland som kommunmottagits 1997 eller senare. Generellt är detta en heterogen grupp. Den är i jämförelse med gruppen invånare utan flyktingbakgrund yngre och en något större andel är män. Invånare med flyktingbakgrund har i högre grad förgymnasial utbildning som högsta utbildningsnivå och betydligt lägre inkomst jämfört med invånare utan flyktingbakgrund.

I en tidigare rapport om ”Asylsökandes hälso- och sjukvårdskonsumtion i Västra Götaland” visade vi att asylsökande generellt erhåller mindre vård jämfört med övrig befolkning, och att asylsökande med stor sannolikhet inte får den vård de behöver.

I denna rapport finner vi att invånare med flyktingbakgrund som var bosatta i Västra Götaland år 2014 generellt har högre sjukvårdskonsumtion inom somatisk vård, jämfört med övriga invånare, vilket sannolikt förklaras av en högre andel med somatiska diagnoser i gruppen.

När det gäller ensamkommande barn har dessa en högre psykiatrisk vårdkonsumtion än barn utan flyktingbakgrund. Vuxna med flyktingbakgrund har däremot en lägre psykiatrisk vårdkonsumtion jämfört med personer utan flyktingbakgrund trots att de har en högre risk för psykiatriska diagnoser såsom PTSD. Det finns flera tänkbara förklaringar, till exempel barriärer i vården som i högre grad drabbar denna grupp.  

Bland ensamkommande barn var risken att få en PTSD-diagnos 29 gånger högre än bland barn utan flyktingbakgrund. Sömnstörningar var sju gånger vanligare och depression tre gånger vanligare. Även om det inte rör sig om ett stort antal barn, så tillhör de en utsatt grupp som är i stort behov av psykiatrisk vård och stöd.

Barn i familj med flyktingbakgrund hade inte lika hög risk att få psykiatriska diagnoser. Risken för PTSD var 1,7 gånger högre, medan risken för depression och ångest var 60 procent lägre än bland barn utan flyktingbakgrund, något som skulle kunna vara en effekt av underdiagnostik och därmed utebliven behandling. Bland vuxna med flyktingbakgrund var risken för PTSD sju gånger högre än bland vuxna utan flyktingbakgrund och risken för sömnstörningar 1,4 gånger högre.

Den totala andelen barn med flyktingbakgrund med någon av diagnoserna PTSD, stresstillstånd, depression och ångest förändrades inte nämnvärt över tid, till skillnad från övriga barn i befolkningen där andelen ökade över tid. Bland vuxna med flyktingbakgrund var andelen av dessa diagnoser högre än bland övrig befolkning men ökade över tid i samma takt i båda grupperna.

Den högre sjukvårdskonsumtionen av somatisk vård som ses hos vuxna med flyktingbakgrund förklaras sannolikt av den ökade risken för somatiska diagnoser. Risken att få diagnoserna fetma, diabetes, kranskärlssjukdom eller hjärtinfarkt var dubbelt så hög bland invånare med flyktingbakgrund jämfört med övriga. Samma överrisker gäller för symtomdiagnoserna mag-tarmbesvär och kronisk smärta samt muskuloskeletala symtom, vilket delvis även skulle kunna vara kopplat till obehandlad psykisk ohälsa. I gruppen med flyktingbakgrund ökar också andelen med dessa sjukdomar snabbare efter antal år i landet jämfört med invånare utan flyktingbakgrund, särskilt i gruppen 30 - 49 år. I åldern 30 - 49 år hade cirka sju procent av invånare med flyktingbakgrund en diabetesdiagnos efter åtta år i landet jämfört med tre procent i övriga befolkningen.

Förvånande nog finner vi inte någon överrepresentation av diagnosen KOL bland invånare med flyktingbakgrund, trots att rökning förekommer hos en högre andel. En förklaring kan vara åldersstrukturen där färre är 60 – 69 år i gruppen med flyktingbakgrund, men vi kan inte utesluta en högre grad av underdiagnostik bland invånare med flyktingbakgrund.

Infektionsdiagnoser såsom hepatit B, HIV och tuberkulos är påtagligt överrepresenterat bland både vuxna och barn med flyktingbakgrund, liksom uppgiften om förekomst av resistens mot betalaktamantibiotika. Antalet berörda individer är dock relativt få.

Barn och unga med flyktingbakgrund har en högre förekomst av karies och får oftare tänder utdragna än barn utan flyktingbakgrund.

Resultaten om hälsa och vårdbehov i denna rapport baseras på invånarnas vårdkonsumtion. Forskning talar för att det finns ett otillfredsställt behov av hälso- och sjukvård och tandvård bland nyanlända. Flyktingbakgrund är av betydelse för människors hälsa somatiskt och fysiskt under lång tid, dock vet vi inte om det är samma faktorer över tid som påverkar hälsan. Riskfaktorerna kan vara varierande: somatiska, psykologiska, socioekonomiska och existentiella och kanske också skiftar över tid varför insatserna också måste anpassas efter detta. Tidiga insatser är viktiga men utmaningarna i samband med migration finns under lång tid och kan påverka hälsan även senare.

Hälso- och sjukvården behöver anpassas till individens förutsättningar för att förbättra individens möjligheter att ta till sig, förstå och kunna tillämpa hälsoinformation från det svenska hälso- och sjukvårdssystemet. Det är därför viktigt att göra information lättillgänglig på olika sätt, till exempel anpassad på olika språk. Ekonomiska hinder att söka vård, liksom bristande tillit till och förtroende för vården kan också utgöra barriärer. Andra exempel på barriärer inom vården är tillgång till och kvaliteten på tolkning, tillgänglighet inom olika verksamheter såsom psykiatrin, men även kunskapsnivån avseende migrationsrelaterad ohälsa hos hälso- och sjukvårdspersonal.

Sammantaget understryker rapportens resultat att invånare med flyktingbakgrund utgör en hälsomässigt sårbar grupp både vad gäller psykisk och fysisk hälsa. Tidiga hälsofrämjande insatser och psykiatriska behandlingsinsatser är av stor vikt för att minska riskerna för senare somatisk och psykiatrisk sjuklighet. En möjlig väg skulle kunna vara att komplettera befintliga hälsoundersökningar för asylsökande med en uppföljande hälsogenomgång i samband med kommunplacering med fokus på levnadsvanor men även för att kunna fånga in sena effekter av hälsorisker före och under liksom även efter flykten.