Patientnämnderna hjälper patienter och närstående med problem som har uppstått i kontakten med vården. Patientnämndernas oberoende ställning gentemot vården bidrar till förtroende från patienter. Det är patientnämndernas kansli som patienter och närstående kontaktar för att få hjälp och stöd.

Utifrån inkomna synpunkter och klagomål ska patientnämnderna bidra till kvalitetsutveckling och hög patientsäkerhet i hälso- och sjukvården. Patientnämnderna återför uppmärksammad problematik på generell nivå till vårdens utförare och beställare, övriga berörda nämnder och styrelser samt till Inspektionen för vård och omsorg. Vårdutförarna använder patientnämndernas underlag till verksamhetsutveckling och Inspektionen för vård och omsorg använder uppgifter för sin tillsynsplanering.

Patientnämndernas uppgift är också att rekrytera, utbilda och förordna stödpersoner till de patienter som vårdas enligt lag om psykiatrisk tvångsvård, lag om rättspsykiatrisk vård eller smittskyddslagen.

I Västra Götaland finns, fristående från vården, fem patientnämnder direkt underställda regionfullmäktige; norra patientnämnden, patientnämnden Göteborg, södra patientnämnden, västra patientnämnden och östra patientnämnden. Uppdraget regleras i lag (1998:1656) om patientnämndsverksamhet.

2015 inkom totalt 5 689 patientärenden till patientnämnderna i Västra Götalandsregionen. Patientärenden registreras utifrån verksamhetsområde (Fig. 1) 

och därefter utifrån huvudproblem (Fig. 2) i enlighet med anmälarens uppgifter. Kvinnor svarar för en något högre andel patientklagomål än män (Fig. 3).

Huvudproblem ”vård och behandling” står för 48 procent av samtliga ärenden. Problemområde ”organisation/ tillgänglighet” står för 19 procent av samtliga ärenden. Problemområdet ”kommunikation” står för 15 procent.

Av de som anmäler till Patientnämnderna är andelen kvinnor 59 procent (3350 st) och andelen män 40 procent (2273 st). En procent (66 st) vill vara anonyma .

• Resurs-, prioriterings-, valfrihets- och vårdgarantifrågor som problematiska. Exempel är bristande tillgänglighet till ortopedi, neurologi, urologi och ögonsjukvård samt för få vårdplatser. Problemen leder till lång väntetid för läkarbesök, operation och ibland uppskjutna operationer. När specialistsjukvården inte håller vårdgarantin, upplever patienter att de inte fått information och kunskap om valfrihet samt frustration över en garanti utan sanktionsmöjligheter.
• Problem kring vårdansvar, vårdflöden och processer. Klagomålen beskriver problemen med vårdansvar vid olika vårdövergångar. Problemet belyser att kommunikation mellan verksamheter och information till närstående behöver förbättras. Ofta är det närstående som kontaktar patientnämnderna.

• Stora tillgänglighetsproblem avseende öppenvårdsenheter inom specialistpsykiatrin.
• Bristande delaktighet och dialog, med såväl patient som närstående varvid man upplever sig inte bli lyssnad till.
• Avsaknad av fast läkarkontakt eller vårdkontakt, upplevs som särskilt problematiskt då sjukdomen är kronisk eller livshotande samt vid komplexa vårdsituationer.
• Stor oro och lång väntan på besked vid misstänkt cancerdiagnos ger psykologisk oro och stort lidande för både patient och närstående.

• Att patienter inte blivit undersökta eller att genomförda undersökningar varit bristfälliga.
• Svårigheter att få remiss till specialistvård.
• Problem med remisser, intyg, kallelser och provsvar. Remisser har inte sänts eller inte kommit fram. Intyg har tagit lång tid att få eller har inte sänts iväg, kallelser har dröjt och provsvar varit sena, varför patienten fått vänta lång tid. Ett felaktigt skrivet intyg kan få stora konsekvenser för patienten.
• Att patienter inte erhållit diagnos, att diagnos dröjt eller att de fått en felaktig diagnos. Här finns exempel på att patienter då får söka vård akut där det visat sig att patienten lider av både allvarlig och/eller kronisk sjukdom såsom cancer, Parkinsons sjukdom och reumatism.
• Problem vid receptförnyelse, exempelvis svårigheter att få nytt recept utskrivet, fel dos ordineras eller felaktigt läkemedel förskrivs. I en del fall sker förändring i medicinering utan kommunikation med patienten, ibland är det för patienten en ny läkare som gör annan bedömning och därför ändrar det läkemedel som patienten upplevt fungerade.

• Att läkemedelsbehandling som rekommenderats av specialistvården inte följs av primärvården, vilket leder till försämring av patientens hälsotillstånd.
• Svårigheter att få läkartid inom rimlig tid. Svårigheter att få kontakt med vårdcentralen för att boka tid. Det är fullt i telefonkön och man ombeds ringa nästa dag. Akuta tider tar slut och alla vårdcentraler har inte drop-in-verksamhet.
• Svårigheter att få kontakt med läkare, personal lovar att läkare ska ringa upp utan att någon därefter återkopplar.
• Att fast vårdkontakt och läkarkontinuitet inte kunnat erbjudas erbjudas när behov funnits eller när patienten önskat det.
• Att primärvårdsläkaren gjort bedömningen att patienten varit i behov av specialistvård, medan specialistvården gjort bedömningen att primärvården varit rätt vårdnivå. Patienten har blivit lämnad mellan primärvård och specialistvård, utan att vården tagit ansvar.

• Missnöje med behandlingsresultatet. Ibland framgår att patientens förväntningar var högre än vad vården kunnat infria.

• Liksom tidigare år, en osäkerhet om korrekt kostnadsdebitering skett samt beskrivit svårigheter att kontrollera detta. Det har kunnat gälla att den slutliga kostnaden överstigit kostnadsförslaget, garanti på gjord behandling som inte hållit och generellt stora kostnader för tandvård. Patienter saknade information om ändringar i behandlingsplan.

• Frågor kring Västra Götalandsregionens ansvar som vårdgivare för befolkningens vårdbehov har uppmärksammats, bland annat när det gäller tillgängligheten till vård. Eftervårdsplatser har ibland saknats, varför patienter inte kunnat omhändertas inom efterfrågad verksamhet.

• Klagomålen har minskat något avseende denna verksamhet. Patientnämnderna kan dock inte ställa detta i relation till given vård, utan endast i förhållande till tidigare års antal inkomna ärenden.

• Brister i kommunikation mellan vårdgivare i vårdkedjan, vilket leder till att information om en patients hälsotillstånd, omvårdnadsbehov och medicinering inte omhändertas på adekvat sätt.
• Bristande medicinska kunskaper hos personal samt brister beträffande omvårdnadsinsatser.

• Brister avseende rehabilitering samt dess uppföljning efter sjukhusvistelse. De boende och närstående har förväntningar att efter sjukhusvården ska det finnas likvärdig rehabilitering som gavs på sjukhus.

Patientnämndernas uppgift är också att rekrytera, utbilda och förordna stödpersoner till de patienter som vårdas enligt lag om psykiatrisk tvångsvård (LPT), lag om rättspsykiatrisk vård (LRV) eller smittskyddslagen (SmL). En stödperson fungerar som medmänniska för en tvångsvårdad patient och har en oberoende ställning till vården.

Den 31 december 2015 fanns 77 pågående stödpersonsuppdrag jämfört med 80 vid motsvarande tidpunkt 2014. Av dessa 77 patienter var 46 st män och 31 st kvinnor.

Uppdragen fördelades enligt följande utifrån vårdform:

• 28 patienter enligt LPT
• 34 patienter enligt LRV
• 0 patienter enligt SmL
• 15 patienter har under året avstått erbjudandet om att få en stödperson.